Nathalie

Usch va arg och besiken jag va igår.
Vi hade seriepremiär i fotbollen och vi mötte boo på borta plan. Jag började på bänken, och fick även sluta på bänken. Vart så jävla irriterad. Varför tar han ens ut mig om jag inte får spela? Sånt där gör mig så jävla lack. Jag kunde lika gärna varit hemma och gjort något mycket roligare. Det blev 1-1 i matchen och det var vad jag tyckte vi förtjänade, även fast vi var snäppet bättre i vissa stunder.

Vill dra tillbaka tiden ungefär 2 år. Då jag var som bäst i fotbollen jag var i startelvan spelade hela 90 min varje A-lags match. Men sen så hände det som inte fick hända, mitt korsband gick av. Jag kände mig verkligen så nere och typ, jaha då var det här slutet då. Jag fick hoppa runt på dom där jävla kryckorna i 2 månader totalt, snacka om armmuskler hahah NOT. Sen kom operationen, var så himla nervös men det gick bra. Hade bara så himla ont efteråt och kunde knappt röra mig, ville bara dö.

Sen när ja väl börjat med sjukgymnasten så gick det framåt, tyckte Petra iaf. Min tränare intalde mig bara att det kommer bli bra och jag kommer komma tillbaka till fotbollen snart och att jag ändå kommer få spela i A-laget. Vi hade en sån relation som är klockren spelare- tränare i mellan. Vi skämtade och hade våra allvarliga stunder, men han är verkligen en sån person som puschat mig under åren. Sen kom han med beskedet att han skulle sluta. Då såg jag bara svart.

Spårvägens Dam lag, saknar det.